SPÅNERIER

SPÅNERIER. Moralpanik och yttrandefrihet

Jag har följt den senaste tidens debatt om bilder som kan anses som stötande och bilder som av vissa uppfattas som förnedrande. Debatten är knappast ny, utan blossar upp med jämna mellanrum.

Vissa vill påkalla förbud och liknande, andra går så långt att de hoppar av FS och i och med detta skapar snudd på utpressningssituationer. Utpressningen kommer inte från avhopparna själva, utan från sådana som sympatiserar med avhopparens åsikter, eller anser att avhopparen är viktigare för dem själva och FS än de som står för de provokativa bilderna.

När det gäller de närbilder på könsorgan eller de FibAktuellt bilder anno 1970 som publiceras kan jag väl tycka att de flesta av dem är skitbilder, och att en del av fotograferna verkar ha en lätt föråldrad syn på könsroller, för att uttrycka det diplomatiskt. Men skall man förbjuda sådant som man själv anser stötande?

När det gäller att barn eventuellt kan snubbla över något könsorgan på FS tror jag knappast detta är speciellt farligt heller. Då tror jag i så fall att de normer som dagligen dränker oss via tidningar, tv och reklam är betydligt skadligare för ungdomar och barn som kanske inte hunnit utvecklat ett kritiskt tänkande. När det gäller det kritiska tänkandets nödvändighet för att se igenom ytan i det vi dagligen matas med verkar det dessvärre som om detta är ganska frånvarande även hos många vuxna.

Jag tror att man måste ha en inställning där man kan ifrågasätt och ibland till och med tycka illa om sådant man ser publicerat utan att för den skull ens tänka tanken att det borde förbjudas. Om man ropar på förbud handlar det om inskränkningar i yttrandefriheten vilken är den viktigaste byggstenen i det vi kallar för demokrati. Och börjar man förbjuda är man inne på ett sluttande plan. Vem skall vara smakdomare? Allt kränker alltid någon liksom.

I så fall är det nog mer fruktsamt och utvecklande att försöka föra ett samtal runt det publicerade eller att, när det gäller bilder här på FS, kritisera bilderna ur ett rent bildmässigt perspektiv. För mig handlar publicering av utlämnande bilder om att de bör vara en överenskommelse mellan fotograf och den avfotograferade förutsatt att bilden inte har ett värde som kan sättas över den eventuella kränkningen av den personliga integriteten hos den/de avbildade, vilket kan vara en svår gränsdragning.

Därför kan jag tycka att en del av alla dessa "smygbilder på snygga brudar i korta kjolar" och liknande kan vara betydligt kraftigare övertramp än till och med bilder av könsorgan där modellen är överens med fotografen om publicering. Sedan kan man givetvis diskutera vem FS riktar sig till, men det är i så fall en annan fråga. Nu är det ju "Mötesplatsen för fotografer" och så länge det är det får man nog stå ut med att det publiceras en del som man personligen kanske inte gillar eller till och med uppfattar som stötande.

Det hör också till saken att många av de namnkunnigaste fotograferna alltid har tagit bilder som uppfattats som stötande, provocerande och skapat debatt. Och just provokationen är kanske en av konstens främsta uppgifter, det är liksom detta som bidrar till att hålla samtalet om normer, etik och moral levande i ett samhälle.

SPÅNERIER. Varför fotograferar jag?

Varför fotograferar jag? En fråga som jag funderat en hel del på. För egen del handlar det främst om två saker, tror jag. För det första vill jag dokumentera min värld och mitt liv som jag känner och upplever det. För det andra har jag ett behov av att försöka dela med mig av den känslan. Jag tror att detta att dela med sig av sina bilder är ett sätt att inte känna sig ensam med sina upplevelser. Alltså att publicera sina alster handlar mycket om en form av kontaktsökande tror jag.

Personligen gillar jag den vardagsnära dokumentära fotografin. Visst, oftast handlar det inte om några rent bildmässiga konstverk. Men när det stämmer kan det handla om emotionella konstverk, vilka jag skattar betydligt högre. Jag tror också att den vardagsnära fotografin är den som oftast slår an känslor hos betraktaren. Oavsett om det handlar om glädje eller sorg kan de flesta av oss identifiera oss med den. Och för mig handlar fotografi till stor del om detta, att ta bilder som berör genom identifikation.

Vissa fotografer kan förmedla samma nerv och spänning oavsett vilka motiv de väljer. Som exempel vill jag nämna Josef Koudelka, Don McCullin och Sebastiao Salgado. För mig är detta det ultimata konstnärskapet, när man lyckas förmedla sin känsla oavsett motiv. Koudelkas bilder från övergivna industrilandskap förmedlar lika mycket känsla som bilderna från Gypsies och det är stort, riktigt stort.

För att använda en liknelse från musiken skrev Guitar Player när de recenserade Jeff Beck: "Han säger mer med en ton än vad de flesta gitarrister får sagt under en hel livstid". Just så är det med stor konst, oavsett art. För mig handlar fotografi när den är som bäst om att frysa en stämning på ett sådant sätt att bilden till fullo förmedlar känslan hos fotografen vid exponeringstillfället. Just därför värderar jag den raka omanipulerade fotografin högst.

Den dokumentära fotografin i sina bästa stunder kan liknas vid hur John Coltrane hanterar sin saxofon. Det finns inget avstånd mellan utövaren, hans instrument och resultatet. Det vi hör eller ser är det närmaste vi någonsin kommer att komma en annan människas själ.

SPÅNERIER. Självmordsbombare och Leica-M

Det har inte blivit så mycket bloggande den sista tiden. Jag tycker att det är skönt att pausa lite i bland. Dessutom försöker jag begränsa mitt skrivande till de, ganska få, tillfällen då jag tycker att jag har något att säga om fotografi.

Hur som helst har jag läst en del intressant den senaste tiden och kan varmt rekommendera Christoph Reuters ”Med livet som vapen” där Reuter gör en djupare analys av fenomenet självmordsbombare för alla oss som inte riktigt tror på att ”de attackerar oss för att de hatar vår demokrati, frihet och livsstil” och annat snömos. Så för alla som vill veta mer om hur och varför fenomenet självmordsbombare uppstått rekommenderas Reuters bok.

Tbanan, Summicron-M 28/2,0 ASPH

Det har varit ett fasligt bloggande om Leica-M senaste tiden, och då framför allt om kamerahusen. Jag har lite svårt att förstå varför just kamerahusen är så intressanta egentligen. Huset är ju inget annat än en ljustät låda med en slutare liksom?

Drottninggatan Summicron-M 35/2,0 ASPH

Jag plåtar ju själv med M-Leicor, och visst, det är trevliga kameror men sanningen är ju den att just huset är det som minst påverkar bildresultatet. Optiken däremot gör en viss skillnad, iofs svår att se den också, men den finns åtminstone där.

Alltså, om man propagerar för Leica-M borde det vara optiken man propagerar för, vilken är den bästa som tillverkas. Husen däremot är tämligen ointressanta utom för eventuella samlare.

Dan Wallin, Summilux-M 50/1,4

Jag kör ju som sagt själv bland annat med Leica-M och deras fantastiska optik. Jag har även en del av deras, enligt somliga, onödigt skarpa gluggar. Nu verkar det som man missat en del när man bara framhåller skärpan. Att göra en optik skarp är inte så svårt om man t.ex. gör det på bekostnad av distorsion och/eller andra linsfel.

Hemligheten med Leicas senare gluggar är att de är skarpa samtidigt som de är extremt väl korrigerade för övriga linsfel och dessutom kompakta, det är liksom detta som kostar. Sedan om det är värt priset? Om man köper tycker man väl det, annars är det väl bara att låta bli?

Bengan, APO Summicron-M 75/2,0 ASPH

Hur som helst, oavsett vilka prylar man använder är det bilderna som räknas, jag har aldrig upplevt att författare bedöms efter skrivmaskiner eller konstnärer efter sina penslar. Det finns säkert de som samlar på gamla skrivmaskiner också, men de kallar sig nog inte författare av den anledningen ;)

SPÅNERIER. Centennium, prylar & porr

Sitter och bläddrar i Gösta Flemmings Centennium, detta fantastiska referensverk över den Svenska fotohistorien 1895-1974, och läser några rader från 1965 av Tor-Ivan Odulf:

"... Ordet 'teknik' är som bekant de fotografiska medelmåttornas räddningsplanka. Många 'fototekniker' är väl ursprungligen misslyckade fotografer. Den som saknar engagemang, fantasi och förmåga att skapa bild, vänder sig mot det 'tekniska'. Jag citerar här ordet 'teknik' för att markera att det inte gäller en vetenskaplig färdighet, ett praktiskt tekniskt kunnande, utan en oanvändbar pseudo-teknik, som bara duger som sköld för misslyckandet som fotograf..."

Debatten handlade då om Odulfs syn på de fotografiska utbildningarna. Jag tycker att Odulfs synpunkter då även är applicerbara på dagens prylnörderi oavsett om detta handlar om att pixelpeepa de senaste dslr eller att ge uttryck för gamla objektivkonstruktioners försträfflighet visavi de nya eller tvärt om. Den gemensamma nämnaren för pixelpeeparen och vitrinskåpsfotografen är att de ofta låter verktygen bli viktigare än resultatet. Och då tror jag det ligger mycket i vad Odulf skrev 1965 att det mest handlar om "en oanvändbar psudo-teknik, som bara duger som sköld för misslyckandet som fotograf."

Bläddrar vidare några sidor och hittar en artikel om Bert Milton som startar porrtidningen Private, även detta 1965, Milton vill slå ett slag för "seriös pornografi" och "en mer liberal syn på sex" han går även ett steg längre än sina konkurrenter genom att endast återge färgbilder och fokusera på kvinnans kön.  Milton sågs som en porrkung och snuskgubbe i största allmänhet och fick löpa gatlopp i medierna när det begav sig. Men med tanke på den konstnärliga uppmärksamhet andra idag röner för ungefär samma bilder kanske man snarare borde se Milton som en stilbildare och föregångare? Om man nu inte vill kalla de ofta äldre män som nu för tiden fotograferar unga damer (som skulle kunna vara deras döttrar eller till och med barnbarn) i olika utmanande gärna extrema och förnedrande sexuella situationer för snuskgubbar?

Jag har lite svårt för detta synsätt att sexualiteten skulle vara människans, och då kanske främst konstnärens, avgörande drivkraft. Detta skulle i stort sett reducera oss till reproducerande maskiner, och med en sådan syn torde det mesta bli tämligen meningslöst. Visst, det finns säkert de som ser sin sexualitet som deras främsta drivkraft. Men om man gör det så tror jag inte man kommit speciellt långt i sin personliga utveckling.

Andra, tror jag, använder det mest som en användbar klyscha som av någon outgrundlig anledning verkar gå hem i vissa konstnärskretsar. Det ensidiga fokuserandet på sexualiteten är för den socialrealistiska fotografen vad avtonade gråfilter och blöta stenhällar är för landskapsfotografen. Visst, sexualiteten är en del av livet, men kanske den del som är minst intressant att dokumentera, idkar sexuellt umgänge gör vi nämligen de flesta av oss på ungefär samma sätt, lite som att äta. Visst, vissa gillar falukorv och makaroner och andra kanske föredrar lite exklusivare varor, men tuggandet är och förblir ungefär det samma.

SPÅNERIER. Visualisering

Fotografi handlar om ljus, att skriva med ljus närmare bestämt. Därför tror jag att det viktigaste och egentligen enda vi kan lära oss när det gäller fotografering är hur vi skall hantera ljuset och hur detta fungerar med de olika medium (papper, bildskärmar osv) och apparater (kameror, förstoringsapparater osv) som vi använder för att producera våra bilder.

När man fotar analogt med negativ film handlar det i första hand om att inte låta lågdagrarna sota igen, negativ film har ett mycket stort omfång uppåt, exponera efter lågdagrarna och framkalla efter högdagrarna är en gammal tumregel som jag skall återkomma till.

I den digitala världen, eller om man fotar med positiv film (dia), gäller snarare det omvända, se till att inte högdagrarna fräter ur. Dagens digitala systemkameror tillåter att man lättar upp skuggorna ganska kraftigt, de har ett stort omfång nedåt, dia funkar ungefär som en digitalkamera med dåligt dynamiskt omfång (5-6 bländarsteg).

Hur som helst funkar det olika när man fotar svartvitt analogt än när man fotar digitalt eller med diafilm. Fotar man digitalt så gäller inte att man skall exponera efter lågdagrarna, vilket verkar blivit en ganska utbredd missuppfattning i olika sammanhang.

Att exponera efter lågdagrarna när det gäller svartvit film handlar om att man mäter ljuset i det mörkaste område där man vill ha teckning (synliga detaljer) och exponerar filmen ca 2 bländarsteg mindre än det värde mätaren visar. Mätaren kommer alltid att anta att det som mäts är medelgrått, och därför exponerar man 2 steg under det uppmätta värdet, men det vet nog de flesta ;).

Alltså, för att själva ta kontrollen över våra bilder måste vi lära oss att se och mäta ljus. Vi måste lära oss att se bilden som vi vill ha den och därefter bestämma exponeringen så att den blir så, Ansel Adams kallade detta för att visualisera.

Detta tror jag är det viktigaste vi kan lära oss när det gäller själva fotograferingen, att kunna se bilden, bestämma hur vi vill ha den och veta hur vi skall bära oss åt för att den skall bli så. Just detta skiljer en medveten fotograf från en bildknäppare tror jag. Detta är en process som måste nötas in så att den blir mer eller mindre automatisk.

Jag tror också att fotograferandet blir verkligt intressant först när vi kommit dithän att vi inte behöver leta bilder med kameran, oavsett typ av fotografering skall bilden först skapas i huvudet på fotografen, först därefter behöver kameran och eventuellt övriga prylar plockas fram. När det gäller exempelvis gatufoto är detta givetvis en snabb process, och förhoppningsvis i det närmaste automatisk, se, rama in, exponera.

Vid långsammare fotografering som exempelvis vid nattfotografering söker man först upp plats och utsnitt för att därefter ställa upp stativ, eventuellt välja brännvidd om man har flera objektiv, bestämma exponering och fotografera. Hur som helst, detta med att visualisera är nog bland det viktigaste man kan lära sig när det gäller fotograferandet.

Gott Nytt År!!